Svärd

Svärdet var den frie mannens främsta vapen i norden.

Under bronsåldern var svärden korta, cirka 40-70 cm, och ofta gjutna i ett stycke. De hade så kallad "lökformad" klinga, och ett vanligt ord för svärd blev därför "sårlök".

Under järnåldern blev svärden längre och man brukade tillverka klingan först, och sätta fast ett fäste efteråt.

Fästena på de svärd som tillverkades under folkvandrings- och vendeltiden var ofta mycket vackra.

De utsmyckades med inläggningar av guld och ädelstenar. Många svärd importerades till skandinavien från skickliga smeder i mellaneuropa.

Vikingarnas svärd

Vikingatidens svärd var också ofta vackert dekorerade. Smideskonsten hade förfinats i norden och svärden blivit mycket smidiga och hållbara.

Vikingarna gjorde skillnad på olika sorters svärd. Det allmänna namnet på det dubbeleggade vikingasvärdet var "vandil" ("som man kan använda").

Ett vanligt, outsmyckat svärd kallades "hrotte". De äldre, kortare svärden från vendeltiden, till exempel, användes fortfarande och kallades "hjörr". Ett svärd med särskilt blank klinga var ett "skjóme".

Ett annat vapen var det så kallade "saxet", ett kort eneggat stridssvärd som liknade en stor kniv. Det var ett favoritvapen hos de brittiska saxarna, som sägs ha fått sitt namn av svärdet. Ett saxsvärd prytt av magiska runor kallades "malasax".

Den moderna saxen (som man klipper med) har fått sin utformning av två sådana svärd lagda i kors mot varandra.

Det vanliga vikingasvärdet var ungefär 80 cm långt. Det greppades med en hand och hade en bred, dubbel-eggad klinga med djup blodränna och något trubbig spets.

Svärdets olika delar hade namn. Klingan kallades "brand", fästet "hjalt", blodrännan "blodrevel", och spetsen "odd".

Starka klingor

De bästa, starkaste klingorna tillverkades av frankerna i sydöstra Europa, och importerades till Skandinavien. Ett typiskt sådant svärd var "damasksmitt". Det betydde att smeden hamrat ut bitar av järn och stål till tunna remsor och sedan tvinnat dessa och smitt dem samman till en enda klinga. Ett otroligt arbete, alltså. Även idag kan man köpa damasksmidda knivblad, man ser hur klingan är tillverkad eftersom den blir marmorerad.

Eggarna var alltid av hårt stål, medan kärnan av svärdet kunde vara av järn. Detta gjorde vapnet smidigt och fjädrande. Ungefär på samma sätt smiddes samurajsvärd i Japan. Det är en process som tar mycket lång tid.

Ibland var blodrännan prydd med runor eller olika ornament. Runorna talade antingen om ägarens namn, eller beskrev någon sorts magi som skulle skydda vapnet. En sådan besvärjelse kallades "mál". Även fästet kunde vara runprytt. Särskilt knappen brukade vara rikt utsmyckad.

Svärdsskidan

Svärdsskidan bestod av två bitar lövtunt trä som klätts med läder.

I spetsen på skidan fanns vanligtvis en "doppsko" av silver, ofta vackert utsmyckad. Doppskon skulle fungera som ett stopp för svärdet, och hjälpa till att hålla ihop skidan. Ett par öglor av läder eller metall satt på var sin sida av toppen på skidan och användes till upphängningen. Man kunde antingen fästa skidan i en livrem eller ett bälte som hängdes över ena axeln.

I fredstid fäste man en liten rem över parerskyddet som höll kvar svärdet i skidan. Förutom skyddande runor som etsades i bladet kunde man också hänga en liten läderpung med amuletter vid fästet. En sådan amulett kunde till exempel vara en "lyfsten", som gav extra kraft åt klingan.

Svärdet - en personlighet!

De bästa smederna i vikingarnas världsuppfattning var dvärgarna. De svärd som var mycket gamla men fortfarande av hög kvalitet brukade kallas "dvärgsmidda".

Vikingakrigarna uppfattade sina svärd som personligheter och gav dem egna namn. Goternas kungasvärd hette Tyrfing, Kettil Hoeng kallade sitt svärd för Dragvandil, Midfjord-Skägge sitt Skövnung och Olov Haraldsson sitt för Hrotte, rätt och slätt.

I sagorna har svärden alltid ett namn. Odens heter Mimung och sonen Höders Mistelten. Det mäktigaste vapnet i Midgård var Sigurds Grams udd, smitt av trollsmeden Völund.